År 2001 hittades en boplats från järnåldern på den västra sidan av vägen ut mot Hammars udde

Det man fann vid den arkeologiska undersökningen var stolphål efter ett långhus, sot och kol, en kokgrop och en avfallsgrop. Man fann även bitar av keramik, slagg, flinta, brända ben och bränd lera, ett bryne för slipning, saker av järn och en yxa (tunnackig bergartsyxa). Fynden visar att boplatsen är från yngre järnåldern (ca 550 till 1050 e Kr.).

Vid den här undersökningen fann man spår efter ett hus, men förmodligen finns det flera. Resultatet blir extra spännande tillsammans med gravfältet och domarringen som ligger på höjden i närheten. Det här var en bra plats att bo på, invid en vik av Vänern med goda möjligheter till transporter och kommunikation med omvärlden. Här fanns också bra mark för att odling och boskapsskötsel. Man röjde ny mark och odlade de gamla åkrarna mer intensivt. Under den här perioden började man också bygga bättre hus både för djur och människor. I ett långhus bodde oftast en hel gårds befolkning.

Människor har alltså bott här från yngre järnåldern ända fram till modern tid. Det är möjligt att Hammar redan under järnåldern framträdde som Hammarös mäktigaste gård – kanske i konkurrens med Hovlanda. Hammars gård nämns i den norske kung Sverres självbiografi år 1177, då hans halvsyster Cecilia och lagman Folkvidr bodde här, så åtminstone strax efter vikingatidens slut var Hammar en stor och viktig gård. Långhuset från järnåldern utvecklades kanske med tiden till Hammars gård på medeltiden. När kristendomen kom till Värmland vid mitten av 1000-talet ersattes gravfältet så småningom av kyrkan och kyrkogården på 1200-talet, med nya traditioner för begravning.