Under medeltiden fanns det fyra resmål som varje kristen borde besöka under sin livstid: 

Jerusalem, Rom, Santiago di Compostela och ett regionalt pilgrimsmål. Från och med år 1050 blev Nidaros (idag Trondheim) Skandinaviens regionala pilgrimsmål. Där förvarades Olof den heliges reliker i domkyrkan Nidarosdomen. Vid 1300-talets slut växte Vadstena fram som det andra stora skandinaviska pilgrimsmålet. Pilgrimsfärderna i Sverige pågick under knappt 500 år fram till 1544 då Gustav Vasa förbjöd alla former av pilgrimsresor.

Flera viktiga pilgrimsvägar upp till Nidaros gick över Värmland och en av dem gick över Vänern till Hammarö för att sedan följa Klarälven vidare mot Norge. Det sägs att pilgrimerna steg i land vid Edsviken i Skoghall för att offra i jättegrytan från istiden ute på Grytudden och tackade för att de kommit säkert i land efter färden över Vänern. Urholkningen kallas än i dag för S:t Olofs gryta efter Olof den helige som var det mest populära helgonet i Norden under den katolska tiden och pilgrimernas skyddshelgon.

Sedan begav man sig till Hammarö kyrka. I Klarälvdalen ligger kyrkorna med ungefär tre till fyra mils avstånd från varandra och man tror att detta var en dagsetapp för pilgrimerna. Längs lederna fanns pilgrimshärbärgen där pilgrimerna kunde övernatta. Ett sådant kan ha funnits vid Hammars gård eftersom den blivande norske kungen Sverre skriver i sin självbiografi att han och hans mannar år 1177 övernattade på härbärget vid Hammar.

Pilgrimer hade rätt att kräva fri kost och logi en natt av vilken kristen som helst

Så att bo intill de största pilgrimslederna var nog betungande. Samtidigt så kom pilgrimerna ofta långväga ifrån och var den tidens kultur- och nyhetsbärare. På så sätt fick människor som bodde utmed leden möjlighet att lära sig om andra kulturer och vad som hände ute i Europa. Pilgrimsfärderna hade också en ekonomisk betydelse. För kyrkan innebar det större kollekter, rikare offer och votivgåvor.

Pilgrimsresandet var en folkrörelse på medeltiden. En forskare menar att 30-50% av Europas befolkning var på pilgrimsvandring under den här tiden. Även om det inte skulle stämma så var det fråga om en folkrörelse som präglade samhället. I Frankrike byggdes vägar för att pilgrimerna skulle ta sig fram. Broar tillkom och värdshus etablerades, likt turistnäringen idag.

För att bli pilgrim behövde man bli auktoriserad. En adelsman sändes ut på pilgrimsfärd av biskopen och en icke-adlig av församlingsprästen. Det skedde i en högtidlig gudstjänst där pilgrimens ränsel (ryggsäck) stav, kåpa och emblem överlämnades.

Det fanns flera olika skäl till att någon gjorde en pilgrimsfärd.

 Några gjorde dem av religiösa skäl, för att få syndaförlåtelse eller för att uppfylla ett löfte, men det kunde också vara brottslingar som blivit ålagda av kyrkan att göra bot. De som hade råd färdades till häst eller med båt, men skulle man vara en rättfärdig pilgrim skulle man färdas till fots och helst ta så svåra och strapatsrika vägar som möjligt. Det skulle ”kosta på” att göra bot. Det fanns även de som lejde någon att vallfärda till Nidaros för att be för dem. Men pilgrimsfärden kunde också vara en sorts semester, ett äventyr med en önskan om att se främmande platser och träffa nya människor.