Här ligger Värmlands näst största höggravfält från vikingatiden. 

Vid en undersökning av högarna år 1911 var det en av dem som var överlägset större och som också hade de rikaste föremålen. Man tolkade dem som kvinnoföremål och gav den namnet ”Drottninghögen”. Det är spännande att tänka på vem eller vilka vikingatida hammaröbor som blivit begravna här och hur deras liv sett ut. Drottninghögen är 25 meter i diameter och omkring två meter hög. I graven fann man, förutom rester av de brända benen som begravdes, bland annat ett miniatyrsvärd av brons, keramikkärl, en järngryta, en pincett samt en arm- eller halsring av brons och pärlor av glas.

Genom att undersöka gravarna har man kunnat säga att de är från ca år 400 till 1005 e Kr där de flesta gravarna är från ca 700 till 900-talen. Man har funnit ca trettio gravar i tretton högar och tre runda stensättningar. Vid undersökningen 1911 hittade man bara ben och kol i de flesta gravar. Men två gravar förutom Drottninghögen till utmärker sig ändå. Den ena är en grav som liknar en skeppssättning. Den är skadad av vägdragningen men har varit en sex meter lång oval stenram, med en stor sten i öster samt en i väster ände. Skeppssättningar är mycket ovanliga i Värmland och detta skulle egentligen vara den enda graven av denna typ. De är mer vanliga på Vänerns södra kust, så det kan vara för att Hammaröborna hade nära kontakt med andra människor runt Vänern som denna skeppssättning ändå finns här.

Långhög

Den andra är en så kallad långhög som det endast finns ett fåtal av i Värmland, men som är mer vanlig i Dalsland och Sydnorge. Merparten av dessa verkar vara kvinnogravar från järnåldern. Spännande är också några flatmarksgravar lagda i sänkor som man kan fundera på om det är så kallade båtgravar, där hela små träbåtar begravts med den döde. Men det är inte undersökt.

Det är intressant att det finns så många olika slags gravar här, särskilt om man lägger till domarringen en bit norr om gravfältet. En arkeolog har tolkat det som att människorna här hade en blandning av kontakter från olika områden, som en smältdegel av kulturer från Västergötland, Dalsland och Norge. Både gravfältet och boplatsen i närheten visar på att Hammarborna var en del av ett större kontaktnät där man reste på olika vattendrag och gravskick, seder och bruk delades med ett större område.

Det kan vara svårt att upptäcka vart människor från järnåldern har bott. Deras gravar är oftast lättare att hitta. Ofta har gravarna samlats till gravfält för att fungera som gårdens lokala begravningsplats under flera generationer. På andra sidan vägen lite längre söderut har man ändå hittat en vikingatida boplats. Så att det bodde vikingar här kring Hammars gård, det vet man säkert.